Test: Wheels – så bra (och dåliga) är minicyklarna på el


Låt mig först vara tydlig. Det finns viktigare saker att göra med sitt liv än att läsa denna text. Och detta är inget fullödigt test a lá Råd och rön. 

Men när en ny spelare på den glödheta marknaden för mikromobilitet dyker upp så kände jag att det var min plikt att i alla fall testa. Fram tills nu har riskkapitalisterna öst in kapital på typ 10 spelare som alla erbjuder identiska produkter.

Jag såg ut som ett fån uppe på Östermalms torg

Men igår lanserade Wheels något som i alla fall bär spår av någon slags innovation. 

Så på lunchen gav jag mig ut i jakt på en av de mattsvarta minielcyklarna – som i rubrikform kan beskrivas som en Voi-dödare.

Jag testade den under tuffa förhållanden. Körde på trottarkanter. Över potthål i gatorna, och över kullerstensbekädda gator. 

”Oj, där är den där nya”, sade folk som jag passerade på Grev Turegatan.

Här kommer min dom.

Eftersom jag är journalist börjar jag med det som var dåligt. 

Priset

Det går inte att komma ifrån. Den är dyrare än alla de elsparkcyklar som finns på marknaden. Tio minuter kommer att kosta 50 kronor.  

Det blir som en öl på Riche, jämfört med en öl på Dovas.

Batteriinfo

Det går inte att på förhand se exakt hur mycket batteri varje Wheels-hoj har. Det är lite störigt. Bolaget säger att alla cyklar som syns på kartan ska ha tillräckligt med batteri, men den första som jag låste upp hade nära noll kräm. Den sniglade sig fram i 3 kilometer i timmen. Jag såg ut som ett fån uppe på Östermalms torg. Här bör Wheels kika på Voi.

Farten

Jag kanske är skadad av mitt liv som Foodora-bud? Men när jag äntligen fick igång en cykel kändes det lite mjäkigt. Gick det verkligen i 20 kilometer i timmen? Kanske. Men jag ville åka fortare. Det är dock inte möjligt, på grund av regler från Transportstyrelsen. 

Här lever bolaget upp till sina löften.

Nu går vi raskt vidare till det som faktiskt var bra.

Känslan 

Jag kan inte komma ifrån det. För mig känns det inte helt naturligt att åka elsparkcykel. När jag satte mig på Wheels-hojen infann sig ett slags trygghet. Det kändes avslappnat. Det går heller inte att komma ifrån att det är skönare att sitta ned än att stå upp. Inga trampor finns, utan fötterna vilar på två piggar. 

Ser man ändå ut som ett fån? Det får andra avgöra – men det känns lättare att behålla något slags värdighet på min provtur kring Sturelplan.

Lunchekot 

Detta är ingen game-changer. Men jag kunde enkelt parkoppla min mobil till cykeln och låta lunchekot flöda ur cykelns högtalare. Detta gjorde dock att jag väckte en hel del uppmärksamhet – på ett inte helt positivt sätt. 

Säkerheten

Hjulen är väldigt mycket större än elsparkcyklarnas (14 tum – tänk barncykel för treåringar). Och det gör skillnad. Med risk för mitt eget liv maxade jag gasen och tog sikte på ett par mindre trottoarkanter, potthål och andra ojämnheter. Jag är fortfarande här och kan skriva denna text. Cyklarna har två skivbromsar – som nu vid lansering nöp väldigt bra. Här lever bolaget upp till sina löften. Frågan är vad som händer när gatorna täcks av snö och is?

Så vad blir min slutsats?

Wheels känns som en potent utmanare, riktad mot de som inte jagar låga priser. För att någon av dessa tjänster på allvar ska bli en relevant del av en stad undrar jag dock om det inte vore bättre att sälja ett abonnemang. Eller få in tjänsterna i existerande strukturer, som SL-kortet.

Själv fortsätter jag glatt trampa på min vanliga cykel – eftersom jag har läst att det kan vara positivt att röra på sig. 



Källa:
http://breakit.se/artikel/22649/test-wheels-sa-bra-och-daliga-ar-minicyklarna-pa-el

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *