Jag hade tänkt skriva om mellanchefer på Clubhouse – sen hände något helt oväntat


I dag fick jag mina fördomar om Clubhouse ställda på ända. Jag hade tänkt skriva en krönika om vad som händer med produktiviteten när alla mellanchefer är på Clubhouse hela dagarna. Men först var jag tvungen att verifiera om själva premissen stämde. Så jag startade det publika rummet “Hur många mellanchefer kan jag distrahera med detta rum?”.

Jag tänkte att jag skulle fånga in dem och med retfull enkelhet bevisa min fördom: mellancheferna gör inget vettigt och de radar omedelbart upp sig så fort man visslar efter dem.

Med viss hjälp av några kändare bekanta som på eget bevåg droppade in i rummet tidigt hade drygt 500 personer samlats efter ungefär fem minuter. På Clubhouse flockas människor snabbt till kända namn. Ser de Alex Schulman i ett rum inställer de sig lika snabbt i stora numerärer som jag hade hoppats på att mellancheferna skulle inställa sig när jag nämnde dem, så att jag kunde få min bild bekräftad.

Såg knappt en enda mellanchef

Men det gjorde de inte. Av de 500 personerna i rummet såg jag knappt till en enda mellanchef, av de ändå ganska många personer som jag hade en hum om vilka de var. De var med andra ord gravt underrepresenterade, med tanke på att säkert varannan person på arbetsmarknaden är mellanchef. Vem är inte mellanchef i den postindustriella ekonomin?

Alla andra var där, förutom just dem.

Kapade rummet

Vi började diskutera frågeställningen, sökande och trevande. Snart räckte en lyssnare upp handen. Hon presenterade sig förvisso som mellanchef, men bara som en pliktskyldig passus. Därpå började en flera minuter lång monolog om en politisk debatt som hade ägt rum på Clubhouse igårkväll, den hade spårat ur, Hanif Bali hade kommit in, folk hade blivit arga, men det hade också varit bra för att folk hade mötts över gränserna, men de hade hatat varandra så kanske inte så bra ändå, och sedan hade eftersnack startats i nya rum under kvällen, och därefter eftereftersnack, och sedan eftereftereftersnack. Detta förlopp var väldigt intressant, oklart exakt hur eller varför.

Vi bjöd in en ytterligare person att prata, han hade modererat ett av gårdagkvällens alla samtal om den urspårade politiska diskussionen. Han spann vidare och reflekterade kring snacket, eftersnacket, eftereftersnacket och eftereftereftersnacket under gårdagen, samt metareflekterade över det eftereftereftereftersnack de just nu inrättade i mitt rum som egentligen var till för att diskutera mellanchefer.

Formatet de beskrev som hade utspelat sig under gårdagkvällen, och det som utspelade sig i realtid i vårt samtal, lät som SVT Opinion Live kombinerat med en rysk Matrjosjka-docka: under varje exemplar av diskussionen finns nästa exemplar.

ABF-gubben har återuppstått

Även om hon som först hade räckt upp handen och dragit igång detta något avsides samtalsämne sade sig vara mellanchef insåg jag medan samtalet pågick att det snarare var något annat som utmärkte sig här. Det var inte hennes mellanchefskap som var intressant. Och det var inte första gången, jag hade observerat samma sak i många samtal på Clubhouse. Nämligen pånyttfödelsen av ABF-gubben.

ABF-gubben är den vanligtvis äldre man som alltid reser sig upp under ett ABF-seminarium (Arbetarnas Bildningsförbund) och ska ställa en fråga eller flika in en kommentar, men det stannar aldrig vid en fråga eller kommentar utan utvecklar sig till ett evighetslångt tal som kastar sig långt ut i periferin från det ämne som seminariet var till för att diskutera. Kvar står de moderatorer och panelister som försökt diskutera ämnet, maktlösa inför den överrumplande kapningen. ABF-gubben är opportunist: han använder ämnets eller panelens dragningskraft för att sno åt sig det rampljus som den egna utläggningen aldrig skulle kunna erövra av egen kraft.

För den som aldrig har varit på ett ABF-seminarium kanske karaktären bäst kan beskrivas genom Abe Simpson, farfar i familjen Simpsons som ofta förirrar sig i långa anekdoter som det är oklart vart de är på väg någonstans, medan familjen himlar med ögonen. ABF-gubben på Clubhouse behöver inte vara just en äldre gubbe, utan är mer spridd över demografins alla olika delar.

 Jag ett enkelt byte för ABF-gubbarna

Jag är en usel moderator, och tycker det är oförskämt, men kanske ännu mer obekvämt, att avbryta någon. Därför är jag ett enkelt byte för de många ABF-gubbar som pockar på uppmärksamheten i Clubhouse-appen. Det blir ännu svårare för någon med min svagt svingande taktpinne att moderera i ett Clubhouse-rum eller telefonsamtal, jämfört med ett fysiskt möte där man enklare kan skicka och uppfatta signaler utan att skrika rakt ut.

Svek Alex Schulman

Efteråt fick jag ett vrångt meddelande från Frasse, redaktör på Nöjesguiden. Han blir alltid på hugget om Alex Schulman har varit i rummet men inte fått tillräcklig uppmärksamhet. Nu var han vresig över att ABF-gubbarna hade stulit showen.

Det är som att Frasse är en fanatisk djurrättsaktivist vars livskall är att rädda utrotningshotade noshörningar och att det finns en enda noshörningshane kvar i hela världen och den noshörningen är Alex Schulman. Om jag då misslyckats med det som borde vara min och alla andras enda uppgift, att freda noshörningen från faror eller från obehag, så får jag en utskällning efteråt. Jag borde ha satt ner foten. Jag borde ha undanröjt de som tog betesmark från Alex Schulman.

Alex Schulman försvann från rummet medan ABF-gubbarnas utläggning fortsatte genom evinnerligheten.

Kvar stod jag, den sällsynta noshörningen hade dött vid mina fötter, få mellanchefer hade synts till, och jag hade inget att skriva om. 

Simon Strand
Fristående Clubhousekolumnist i Breakit. Han har tidigare bland annat varit med och grundat pr-byrån 500, samt varit rådgivare i executive search-firman Cohen+Co.

LÄS OCKSÅ: Simon Strand: Nu har jag förstått det – Clubhouse är ett pyramidspel (fast för upplysta)

LÄS OCKSÅ: Vad är Clubhouse? 5 frågor och svar om Silicon Valleys nya älsklingsapp



Källa:
http://breakit.se/artikel/27881/jag-hade-tankt-skriva-om-mellanchefer-pa-clubhouse-sen-hande-nagot-helt-ovantat