Låt realism i stället för känsla styra migrationen


DEBATT. Moral ställs mot nödvändighet i flyktingpolitiken. Insikt mot känsla. Dilemmat klyver Sverige och vill man förstå varför kan man läsa Lars Adaktusson (SvD 25/8). Han försvarar kristdemokratins rena idémässiga grund, men stannar vid det rena och släpper samvetsfrågorna. Han har lång politisk erfarenhet både från SVT och riksdagen och kan politik. Han vet att dagspolitiken kräver handfasta lösningar, men vill att kristdemokratin också ska ha svar på andra och mer djupgående frågeställningar, som att sätta människovärde framför maktinnehav.  

Vackert men innehållslöst

Det låter vackert men är innehållslöst. Ändå faller människor för den sortens halvkvädna utfästelser om humanitet. Hur vill han förverkliga solidariteten med världen? Luftbro från oroshärdar? Det är sant att värderingar om ansvar förenar medlemmar i ett parti men de måste ha fäste i konkret politik, i beslutsamhet och klarhet för att leda någon vart. 

Det går helt enkelt inte att åberopa människovärde som alternativ till genomförbar politik i en värld av förtryck. Det vet Ebba Busch. I partiledardebatten (15/9) betonade hon att politik är att göra skillnad på riktigt, inte att posera med fina ideal. 

Hur vill Adaktusson förverkliga solidariteten med världen? Luftbro från oroshärdar?

Som så ofta ställs ”solidariteten med de mest utsatta ” mot ”snäv nationalism”. Inte nationalism utan ”snäv nationalism”. Då är det förknippat med Sverigedemokraterna och därigenom automatiskt utdömt. Men den främsta politiska uppgiften är Sverige. Solidariteten med Sverige kolliderar med solidariteten med världen, åtminstone om man ställer ideella storheter som universellt människovärde mot nationellt politiskt maktinnehav. 

Kristdemokratisk kortslutning

Ebba Busch förstår att statens roll och statens prioriteringar är begrepp som är väsensskilda från den kristna tanken att ta vara på sin broder. Vi bedriver inte religiös politik, sade hon i partiledardebatten. Nej, staten måste försvara sin integritet mot klaner, mot respektlöshet för allmän egendom och allmänna institutioner, mot oansvarig illojalitet. Regleringen av ”volymerna” måste vara rättssäker, möjlig att förutse, gälla alla lika.

Det är någonting med tilltalet som får sanning och autenticitet att tränga igenom. Ebba Busch med närvaro. Rak i ryggen, magkänsla i orden, skriver Helena Rivière.

Foto: STEFAN JERREVÅNG/TT

Det är väl just förväntningar om humanitär politik som skapar kortslutningar hos en del kristdemokrater. Det skrevs om en präst i Vetlanda som visste att den kristna tron säger att man ska hjälpa människor som har det svårt, men han var så politiskt oskuldsfull att han inte ens visste vad ett hvb-hem var. Allt han såg var att Kristdemokraterna med Ebba Busch fjärmat sig från den religiösa idealism han sökte, så han lämnade KD för Centern. I deras vagt öppna famn mot flyktingar och med deras fördömande utfall mot syndabocken hamnade han rätt.

Eliten kör sitt race

När politikerna betraktar sig som samhällets centrum, som de som styr utvecklingen och råder över pakter får vi en viss typ av politiker som drivs av moralisk narcissism. De talar och agerar kategoriskt: ”Så mycket som möjligt av vår politik.” De är liksom inlåsta i ett seminarium för intern utveckling med sitt egenintresse, sitt engagemang och sina långa nålar, fullt upptagna av sig själva.

Det är ingen bra utveckling. Eliten kör sitt race och befolkningen i stort struntar i vad de håller på med. Det låter från politiken men det hörs inte ut. Bara det äkta når ut. Tilltal hörs. Det är någonting med tilltalet som får sanning och autenticitet att tränga igenom. Ulf Kristersson med beslutsamhet. Ebba Busch med närvaro. Rak i ryggen, magkänsla i orden. Deras resonerande ton har det borgerliga blocket gemensamt. Ingen av dem säljer sin själ. 


Av Helena Rivière 

Fri skribent, tidigare moderat riksdagsledamot